Årskrönika tillika inlägg nr 100

Ett år går så sanslöst snabbt och har så många överraskningar att bjuda på. Både glada, roliga, ledsna, otrevliga och trevliga.
När jag blickar tillbaka på 2011 blir det lätt att jag fastnar på min sjukdomstid och snurren som var och till viss del fortfarande är runt denna. Tankarna och känslorna har väl lagt sig till rätta och acceptansen har infunnit sig. Alla prover och röntgenundersökningar visar att det inte finns nåt kvar och operationsärren börjar blekna.
Sommarens planerade långsegling blev ju inte av pga sjukan men jag hoppas och vill tro att den blir av kommande sommar. Fotbollsturneringarna är begränsade till en och den varar inte så länge så tiden finns för mycket båtliv. Längtar redan.
Jobbet har varit intensivt framför allt i höst och rollen som delägare börjar ta form. Stor omställning att gå från "fältarbete" till kontorsstolsgöromål.
Hoppas på att nästa "årskrönika" av mitt liv blir mer omfattande och fylld med härliga upplevelser och känslor.
Nu fortsätter jag med städningen för att få ut det gamla året och plats med det nya.
Det jag sparar från det gamla är massor med erfarenhet och insikt om vår skörhet.

GOTT NYTT ÅR vänner och jag avslutar som vanligt med ett glatt   Se glá ut // H

Bästa klappen nånsin

Klappar hit och klappar dit. Vilken hets! Jag fick min bästa julklapp nånsin förra veckan. Ett brev från min operationsläkare som lät meddela att proverna som togs inte visade att det fanns några elakheter i den kvarvarande och numera friskförklarade kulan. Så makalöst skönt och den flera ton tunga sten som har tyngt mina axlar de sista månaderna nu har bytt identitet till ett litet gruskorn.
Med detta kan jag nu möta den efterlängtade julen (som visserligen har tagit en annorlunda bana än tidigare utlovats och planerats vilket spridit rejält med smolk i bägaren) med tillförsikt och värme.

Se glá ut // H

Måtte faan ta den sömerska som tråcklade ihop mig

Joggingbyxorna fortfarande på och de inre stygnen känns vid varenda blinkning. Min väckande sköterska mötte mig med ett leende å sa att det blev bara två inre stygn och dom har limmat utvändigt. Aha sa jag lite flummig av narkosen men tog ändå informationen som positiv. Börjar svänga lite nu eftersom en liten millimeter av den självupplösande inre tråden sticker ut precis sådär lite retfull så att den fastnar i allt som kallas textil. Hade den suttit i pannan hade den inte gjort sig påmind förrän idag när det var mösspremiär men då det hade ansetts som stötande om jag gått runt med bar underkropp i snart två veckor så har den noterats vid varenda steg sedan utskrivning. Ska ringa imorgon för att förhoppningsvis få till en liten ansning av den. Det kan ju ta ett tag till innan kroppen tar hand om den lille fan för egen maskin.
Nu tänker jag halka runt kvällspromenaden med Ludde innan jag våldtar sängen i ännu ett försök för att sova en hel natt. Det var länge sen sist.

Se glá ut // H